Forntid och landhöjning
Tofta Holmars forntida historia är en berättelse om landhöjningen. Kartor över landhöjningen i Mälaren visar att hela Tofta Holmar ligger under vatten på bronsåldern. Landhöjningen har sedan dess varit cirka 15 meter. På yngre järnåldern, vars senare del omfattar vikingatiden, så är Granholmen en ö medan stora delar av Alholmen fortfarande ligger under vatten. Landhöjningen under perioden vikingatid till nutid har varit ca 5 meter. Det finns på Granholmen spår från vikingatiden och Lantmäteriet har på sina kartor markerat två gravar på den södra delen av ön. När Tofta Holmar började bebyggas på 40-talet grävde arkeologer ut gravarna utan att hitta några fynd och man menar att gravarna sannolikt plundrats någon gång under historien.

Tofta och Hanmora gård
Om gamla kartor från Lantmäteriet stämmer så har Tofta Holmar genom landhöjningen bara haft sitt nuvarande utseende i drygt hundra år. En karta över gården ”Tyfta Hemmanet” visar att Tofta Holmar så sent som 1690 består av inte två öar utan av 5 stycken öar i varierande storlek; Stora Holmen, Stora Alholmen, Lilla Alholmen, Skarpan och Hölasset.

Tofta Holmar tillhörde ursprungligen gårdarna Tofta och Hanmora, som omnämns i skrift första gången 1297. Under medel- och stormaktstiden tillhör gårdarna olika adels- eller kungliga släkter. 1803 köper sjöofficeren Gustaf af Klint Hanmora gård och 1810 köper han även Tofta gård.

Gustaf af Klint är bland annat känd för att ha tagit fram och i tryck gett ut de första sjökorten i Sverige. Ett barnbarn till Gustaf, som tillbringar mycket tid på gårdarna under barndomen, är konstnären Hilma af Klint. Hon dog 1944 och hade då aldrig visat sin konst offentligt. I testamentet föreskrevs att konsten inte fick visas förrän 20 år efter hennes död. När det skedde på 60-talet, blev tavlorna en världssensation och Hilma af Klint anses idag vara en av konsthistoriens främsta pionjärer inom abstrakt konst och hennes tavlor har visats på flera av världens främsta museer.

Tofta Holmar blir sommarstugeområde
Den 17 januari 1945 köper Nils Lindquist, byggmästare på Ekerö, Tofta Holmar av familjen af Klints dödsbo. I lagfarter och köpekontrakt från den tiden finns märkligt nog inga uppgifter om vilket bolag som Nils Lindquist representerar. Både som köpare och säljare anges han bara som privatperson.

Försäljningskontrakten är däremot stämplade med Olsson & Rosenlund, ett företag för byggmaterial i Stockholm under förra seklet. Olsson & Rosenlund annonserar också i slutet av 40-talet ut tomter på Tofta Holmar där det hänvisas till Nils Lindquist. Olsson & Rosenlund hade egna sågverk och Sveriges största tegelbruk och ägande sig också åt markexploatering. Bolaget anges också i köpekontrakt som en framtida leverantör av byggmaterial när tomterna ska bebyggas. Det är alltså helt uppenbart att Nils Lundquist och Olsson & Rosenlund hade ett samarbete men varför det saknas hänvisningar till något bolagsnamn i lagfarter och kontrakt, har inte gått att reda ut så här 70 år senare. Olsson & Rosenlund upphörde som eget bolag under 1970-talet då de gick upp i samma koncern som ägde byggbolaget John Matsson.

Ur SvD 1949-05-20

Försäljningen av fastigheter startar på Alholmen 1948 och de första tomterna säljs för ”3500 kronor ogulden (ännu ej erlagd) köpeskilling”. Försäljningen av tomterna på Granholmen sker senare. Ursprungligen styckas Tofta Holmar upp i 52 fastigheter, som idag blivit 57 stycken. De nyblivna fastighetsägarna organiserade sig i en fastighetsägarförening för att hantera gemensamma frågor. Nils Lindquist och hans fru Gunhild köper en egen tomt på sydvästra delen av Granholmen och det finns fortfarande än idag 2019, fastighetsägare som när de var barn träffat Nils Lindquist.

Familjer vars släkt tillhörde första generationen på Tofta Holmar har berättat att flera av de ursprungliga fastighetsägarna arbetade på LM Ericsson. Om det var arbetskamrater som inspirerade varandra att köpa eller om det finns någon annan förklaring till detta är oklart. Utanför de enskilda tomterna ägdes all mark på Tofta Holmar av Nils och hans fru Gunhild Lindquist men 1960, skänkte de båda makarna denna mark till fastighetsägarföreningen.

Ångbåtstrafiken till Tofta Holmar
Ångbåtstrafiken på Mälaren startade redan på 1820-talet och skulle under 100 år vara en avgörande faktor för tillgången på jordbruksprodukter för städerna i Mälardalen. På 1920-talet utmanas ångbåtstrafiken av bilar och lastbilar och får allt svårare att klara konkurrensen. Allt fler linjer läggs ner men Tofta Holmar hinner faktiskt uppleva ångbåtsepoken innan den är helt över. 1934 går det stora rederiet Trafik AB Mälaren-Hjälmaren i konkurs och trafiken mellan Stockholm och södra Enköping via Adelsö, tas över av det nybildade bolaget Trafik AB Ena. Rederiet bedriver trafik på rutten i 16 år och 1948 utökas linjen med ett stopp lördagar och söndagar vid Granholmens brygga, men två år senare läggs hela linjen ner. Trots denna korta period, lever ännu minnet av ångbåtstrafiken indirekt kvar på Tofta Holmar genom att bryggan på Granholmen fortfarande kallas ångbåtsbryggan.

Satsningar i Lissbovik och föreningen blir samfällighet
Samtidigt som Nils Lindquist köpte Tofta Holmar köpte Stockholms stad gårdarna Tofta och Hanmora. Tofta gård arrenderades ut till jordbruk medan Hanmora länge var kursgård åt Svenska kyrkan. 2008 aviserade Stockholms stad en försäljning av de båda gårdarna och fastighetsägarföreningen på Tofta Holmar såg nu möjligheten öppna sig för att köpa loss Lissbovik. Fastighetsägarföreningen ombildades samma år 2008 till samfällighet för att kunna hantera ett köp och 2010 sålde Stockholms stad Lissbovik till samfälligheten för 600 000 kronor. Att köpa Lissbovik var ett mycket framsynt och klokt beslut som innebar att medlemmarna nu kunde slippa att oroa sig för ständiga hyreshöjningar för nyttjandet av Lissbovik.

Lantmäteriet kallar till förrättning på Nalen i februari 2008 när sommarstugeföreningen ska bli samfällighet.

De av föreningen egenhändigt byggda bryggorna hade med tiden blivit så slitna att de inte längre gick att lappa och laga på. Efter nästan 10 år av diskussioner beslöt sig styrelsen att 2014 gå fram med ett förslag om att på entreprenad låta bygga en helt ny hamnanläggning. Det fanns inom föreningen en stor insikt om att projektet skulle kosta en större summa då besvärliga is, vind och vattenförhållanden skulle kräva mycket rejäla och hållfasta konstruktioner. Kring hur mycket satsningen skulle få kosta, var det däremot stundtals heta diskussioner. Styrelsen hämtade in offerter och genomförde fyra informationsmöten och hade via e-post en nära dialog med medlemmarna. Vid omröstningen vid det sista mötet röstade 70 procent av medlemmarna för en satsning där Pampas Marinentreprenad för 8,4 miljoner kronor skulle bygga en ny hamn och även rusta upp bryggorna på Tofta Holmar. Utslaget blev detta en kostnad per fastighet på cirka 145 000 kronor.

Den nya anläggningen invigdes våren 2015 och har blivit mycket uppskattad av medlemmarna som fått en en tillgänglig och trygg hamn oberoende av väder och vind. Tyvärr har organiserade stöldligor under sommaren 2019 hittat till hamnen med ett flertal båtstölder till följd. Att hantera dessa stölder är nu den nya utmaningen för föreningen och medlemmarna.

Fotnot. Denna historia över Tofta Holmar gör inte anspråk på att motsvara någon vetenskaplig standard och jag reserverar mig för eventuella felaktigheter och bjuder in medlemmar med kunskap i ämnet, att rätta mig om de finner fel. Källor till sammanställningen är dokumentation från styrelsen, böckerna; ”Mälaröarna kulturhistoriska miljöer” av Peter Bratt och ”Med ångbåt från land till stad” av Lennart Rydberg samt intervjuer med medlemmar i samfälligheten. Jag vill rikta ett särskilt tack till Sven Altenfors, Ulric Andersen, Peter Friberg, Eva Lutz och Åsa Wirsén.

Lars Andrén, november 2019. Ytterligare bearbetning februari 2020.